I mitt förra inlägg frågade jag mig, apropå det då vakanta uppdraget som ordförande för det socialdemokratiska partiet, vem som törs ställa sig upp och säga: ”Ta mig! Jag är rätt person.” Nu vet vi svaret: Stefan Löfven.
Kanske var det inte precis så det gick till. Möjligen var det andra som sade: ”Vi vill ha dig! Du är rätt person.” Det spelar mindre roll. Stefan har ställt sig upp i lejonkulan. Det är starkt gjort, djävligt starkt!
Stefan leder IF Metall med stor pondus. Han är kunnig och duktig, en rejäl kille. Jag har personligen mycket stort förtroende för honom. Nu blir han partiledare för socialdemokraterna. Det blir nytt för honom och för alla oss andra. Jag hoppas och tror att hans många goda egenskaper ska leda till framgång för honom och partiet.
Vi i den samlade arbetarrörelsen är nu skyldiga honom vårt helhjärtade stöd. Håll lejonen borta från hans rygg! Gör kronan på hans hjässa lätt.
Det är för tillfället ingen rolig period för oss socialdemokrater. Ställd inför all röra och en hysterisk ryktesspridning får jag en känsla av dröm och overklighet, lite Kafka-aktigt sådär. En diskussion tycks röra sig om hur fort det ska gå att skaffa fram den nya partiordföranden. Det är väl ganska uppenbart att stolen inte gärna kan förbli tom någon längre tid hur mycket man än betonar vikten av ett noggrant, väl genomtänkt och demokratiskt urvalsförfarande. Jag avstår för min del från vidare synpunkter på saken. Inte heller har jag åsikter om vem som ska ha uppdraget. Det var svårt redan förra gången, då Mona Sahlins efterträdare skulle utses, och det har knappast blivit lättare nu. Det är högst oklart om det finns någon, och i så fall vem eller vilka, som kan tänka sig att åta sig partiledarskapet. Alla som kan tänkas vara aktuella tänker sig förstås noga för. Att bli vald känns antagligen som att bli indränkt i bearnaisesås och inkastad i en lejonkula.
Då är det lättare att tänka på Håkan Juholt. Jag visste inte mycket om honom när han valdes och jag vet just inte så mycket mer nu heller. Mitt intryck är dock att han förordade något som liknade klassisk, fackföreningsnära socialdemokrati. Vi hann aldrig, genom praktisk erfarenhet, få veta om det verkligen var så. Några misstag och ett gigantiskt mediedrev kom emellan.
Nu har Håkan avgått och rapporteras sitta hemma i Oskarshamn och titta på Monty Pythons sketcher. Det är ett sundhetstecken. Även jag använder samma terapi när jag behöver muntra upp mig. Verkligheten överträffar ofta – jag skulle vilja säga oftast – dikten. John Cleese och de andra galningarna hör till det exklusiva fåtal som lyckas slå verkligheten på fingrarna.
Att hitta rätt person till rätt jobb är inte lätt. Entusiasm för uppgiften är bra men räcker inte. Jag hoppas att Håkan Juholt och partiets VU och valberedning tittar särskilt på Monty Python-sketchen om revisorn herr Ansjovis som kommer till sin yrkesvägledare för att få hjälp att hitta ett nytt jobb. Han vill ha ett arbete som får honom känna livsglädje. Herr Ansjovis vill bli lejontämjare. På frågan om vilka kvalifikationer han har, svarar han att han har en hatt – en lejontämjarhatt. Lejon har han sett på zoo, påstår han; det visar sig senare att det var myrslokar.
Ack ja! Det är inte lätt att veta vem som passar till vad här i livet. Att välja partiledare är svårt. Och vem törs ställa sig upp och säga: ”Ta mig! Jag är rätt person”. Vem vet om han eller hon får stöd och i så fall hur länge. Det går kanske knappt ett år innan otämjda lejon, inom och utom partiet, sätter tänderna i en. Det är tur att vi har Monty Python.
Min julsemester är slut och jobbet börjar igen. Imorgon onsdag har vi förbundsmöte för att ta ställning till (förhoppningsvis godkänna) den avtalsuppgörelse som vi förhandlade om hela hösten och slutligen nådde fram till strax före jul.
Massmedias intresse för min kandidatur till LO-ordförandeposten verkar hålla i sig. Den ena efter den andra hör av sig om intervjuer. Nu väntar jag på att LOs valberedning ska ta kontakt för att inleda den ingående ”lusgranskning” som den rimligen måste göra av mig och de övriga nominerade innan den tar ställning till vem som den ska föreslå till uppdraget.
Mot slutet av arbetsdagen nås jag av det dystra beskedet att företaget Knauf vill lägga ned Inlands Kartongbruk i Lilla Edet. MBL-förhandlingarna inleds på måndag. Om nedläggningen genomförs förlorar 85 anställda sina arbeten. Mina tankar går till Reine Andreasson och de andra kamraterna i Pappers avdelning 59.
Jag har varit ledig den här veckan. Juli och julen brukar vara de tillfällen då jag kan vara ledig utan att slarva alltför mycket med det fackliga arbetet. När vi i lördags skrev på vår preliminära avtalsöverenskommelse kände jag att det var dags för ett par dagar på sofflocket. Helt ledig blir jag visserligen aldrig, men det är skönt att få vara hemma i Gävle i alla fall. En krönika till Dagens Arbete skulle förstås skrivas. Jag hoppas att den kom fram…
När krönikan var klar läckte någon (oklart vem) ut uppgiften att jag är nominerad till uppdraget som LO-ordförande. Ja, där rök ju ett par dagar till att prata med massmedia. Vi får väl se hur det går med det där; förhoppningsvis nomineras det många dugliga kandidater så att valberedning och kongress får mycket att välja på. Jag avvaktar helt enkelt och ser vad som händer. Tids nog, när alla korten ligger på bordet, ska jag fundera mer ingående över det där.
Men nu vore det väl själva Horn-Pär om jag inte kunde få vila lite. Julmaten är fixad; första skinkmackan är äten; en julöl står inom räckhåll. Något fattas, men vad? Life of Brian, förstås!
En God Jul och ett Gott Nytt År önskar jag er, mina synnerligen välartade bloggläsare!
Ja, så ser det ut just nu. Vi kommer att förhandla hela fredagen, men det kommer kanske inte att räcka för att få det nya avtalet färdigt. Medan jag skriver detta håller min trogne vapendragare Matts Jutterström på med att reda ut hur reglerna, för hur en eventuell lokal pott ska fördelas, ska se ut. I det arbetet deltar också en representant för motparten Skogsindustrierna. Det gäller att uppnå flera viktiga mål: reallöneökning till alla, lön efter kompetens, ökad facklig makt över fördelning av potten. Sedan måste vi skapa något slags lösningar på de viktig frågorna om stopp för missbruk av visstidsanställningar och den besvärliga pensionsavräkningen. Vi fortsätter att förhandla kl 16.30. Kvällen är ung.
Idag fick vi då äntligen ett bud av Skogsindustrierna, inte en dag för tidigt. Som väntat ligger det, vad gäller löneökningar, i nivå med vad OPO föreslog bl.a. Skogsindustrierna i sin slutliga hemställan. Nu ska vi granska budets innehåll i alla dess delar och därefter formulera ett svar. Vi träffas igen för fortsatta förhandlingar fredag 9/12 kl 13.
En lustig detalj i sammanhanget är att det i nyhetsrapporteringen sägs att vi fått detta bud från arbetsgivarna sist av alla. Det är faktiskt tvärtom så att vi var först bland facken att få ett bud från Skogsindustrierna; de övriga fick sitt ”bud” från OPO.
Nåja, nu får vi sätta tänderna i budet och se vad det kan vara värt. Måhända kan vi komma på ett och annat förbättringsförslag?
Här tas beslut som är viktiga för världens alla industriarbetare. Vi ska snart ta de avgörande stegen fram till bildandet av en ny, stark världsomspännande industriarbetarfederation.
Efter en dryg resa är jag nu på plats i Buenos Aires. Det är vår internationella organisation ICEM som ska ha kongress. Dessförinnan ska blir det möte med exekutivkommittén och med sektorsgruppen för pappers och massa som jag sedan i våras är ordförande i. Det är vår här. Träden blommar och värmen är mjuk och len. Vid sidan av allt jobb som vi ska hinna med, kommer vi att få se en tangouppvisning. Vem vet, kanske får man dansa själv också? I väntan på en mer utförlig rapport kan ni alltid gotta er åt denna video
Publicerat av Jan-Henrik Sandberg 
