I mitt förra inlägg frågade jag mig, apropå det då vakanta uppdraget som ordförande för det socialdemokratiska partiet, vem som törs ställa sig upp och säga: ”Ta mig! Jag är rätt person.” Nu vet vi svaret: Stefan Löfven.
Kanske var det inte precis så det gick till. Möjligen var det andra som sade: ”Vi vill ha dig! Du är rätt person.” Det spelar mindre roll. Stefan har ställt sig upp i lejonkulan. Det är starkt gjort, djävligt starkt!
Stefan leder IF Metall med stor pondus. Han är kunnig och duktig, en rejäl kille. Jag har personligen mycket stort förtroende för honom. Nu blir han partiledare för socialdemokraterna. Det blir nytt för honom och för alla oss andra. Jag hoppas och tror att hans många goda egenskaper ska leda till framgång för honom och partiet.
Vi i den samlade arbetarrörelsen är nu skyldiga honom vårt helhjärtade stöd. Håll lejonen borta från hans rygg! Gör kronan på hans hjässa lätt.
Det är för tillfället ingen rolig period för oss socialdemokrater. Ställd inför all röra och en hysterisk ryktesspridning får jag en känsla av dröm och overklighet, lite Kafka-aktigt sådär. En diskussion tycks röra sig om hur fort det ska gå att skaffa fram den nya partiordföranden. Det är väl ganska uppenbart att stolen inte gärna kan förbli tom någon längre tid hur mycket man än betonar vikten av ett noggrant, väl genomtänkt och demokratiskt urvalsförfarande. Jag avstår för min del från vidare synpunkter på saken. Inte heller har jag åsikter om vem som ska ha uppdraget. Det var svårt redan förra gången, då Mona Sahlins efterträdare skulle utses, och det har knappast blivit lättare nu. Det är högst oklart om det finns någon, och i så fall vem eller vilka, som kan tänka sig att åta sig partiledarskapet. Alla som kan tänkas vara aktuella tänker sig förstås noga för. Att bli vald känns antagligen som att bli indränkt i bearnaisesås och inkastad i en lejonkula.
Då är det lättare att tänka på Håkan Juholt. Jag visste inte mycket om honom när han valdes och jag vet just inte så mycket mer nu heller. Mitt intryck är dock att han förordade något som liknade klassisk, fackföreningsnära socialdemokrati. Vi hann aldrig, genom praktisk erfarenhet, få veta om det verkligen var så. Några misstag och ett gigantiskt mediedrev kom emellan.
Nu har Håkan avgått och rapporteras sitta hemma i Oskarshamn och titta på Monty Pythons sketcher. Det är ett sundhetstecken. Även jag använder samma terapi när jag behöver muntra upp mig. Verkligheten överträffar ofta – jag skulle vilja säga oftast – dikten. John Cleese och de andra galningarna hör till det exklusiva fåtal som lyckas slå verkligheten på fingrarna.
Att hitta rätt person till rätt jobb är inte lätt. Entusiasm för uppgiften är bra men räcker inte. Jag hoppas att Håkan Juholt och partiets VU och valberedning tittar särskilt på Monty Python-sketchen om revisorn herr Ansjovis som kommer till sin yrkesvägledare för att få hjälp att hitta ett nytt jobb. Han vill ha ett arbete som får honom känna livsglädje. Herr Ansjovis vill bli lejontämjare. På frågan om vilka kvalifikationer han har, svarar han att han har en hatt – en lejontämjarhatt. Lejon har han sett på zoo, påstår han; det visar sig senare att det var myrslokar.
Ack ja! Det är inte lätt att veta vem som passar till vad här i livet. Att välja partiledare är svårt. Och vem törs ställa sig upp och säga: ”Ta mig! Jag är rätt person”. Vem vet om han eller hon får stöd och i så fall hur länge. Det går kanske knappt ett år innan otämjda lejon, inom och utom partiet, sätter tänderna i en. Det är tur att vi har Monty Python.
Min julsemester är slut och jobbet börjar igen. Imorgon onsdag har vi förbundsmöte för att ta ställning till (förhoppningsvis godkänna) den avtalsuppgörelse som vi förhandlade om hela hösten och slutligen nådde fram till strax före jul.
Massmedias intresse för min kandidatur till LO-ordförandeposten verkar hålla i sig. Den ena efter den andra hör av sig om intervjuer. Nu väntar jag på att LOs valberedning ska ta kontakt för att inleda den ingående ”lusgranskning” som den rimligen måste göra av mig och de övriga nominerade innan den tar ställning till vem som den ska föreslå till uppdraget.
Mot slutet av arbetsdagen nås jag av det dystra beskedet att företaget Knauf vill lägga ned Inlands Kartongbruk i Lilla Edet. MBL-förhandlingarna inleds på måndag. Om nedläggningen genomförs förlorar 85 anställda sina arbeten. Mina tankar går till Reine Andreasson och de andra kamraterna i Pappers avdelning 59.
Publicerat av Jan-Henrik Sandberg 
