Lejontämjare sökes

Det är för tillfället ingen rolig period för oss socialdemokrater. Ställd inför all röra och en hysterisk ryktesspridning får jag en känsla av dröm och overklighet, lite Kafka-aktigt sådär. En diskussion tycks röra sig om hur fort det ska gå att skaffa fram den nya partiordföranden. Det är väl ganska uppenbart att stolen inte gärna kan förbli tom någon längre tid hur mycket man än betonar vikten av ett noggrant, väl genomtänkt och demokratiskt urvalsförfarande. Jag avstår för min del från vidare synpunkter på saken. Inte heller har jag åsikter om vem som ska ha uppdraget. Det var svårt redan förra gången, då Mona Sahlins efterträdare skulle utses, och det har knappast blivit lättare nu. Det är högst oklart om det finns någon, och i så fall vem eller vilka, som kan tänka sig att åta sig partiledarskapet. Alla som kan tänkas vara aktuella tänker sig förstås noga för. Att bli vald känns antagligen som att bli indränkt i bearnaisesås och inkastad i en lejonkula.

Då är det lättare att tänka på Håkan Juholt. Jag visste inte mycket om honom när han valdes och jag vet just inte så mycket mer nu heller. Mitt intryck är dock att han förordade något som liknade klassisk, fackföreningsnära socialdemokrati. Vi hann aldrig, genom praktisk erfarenhet, få veta om det verkligen var så. Några misstag och ett gigantiskt mediedrev kom emellan.

Nu har Håkan avgått och rapporteras sitta hemma i Oskarshamn och titta på Monty Pythons sketcher. Det är ett sundhetstecken. Även jag använder samma terapi när jag behöver muntra upp mig. Verkligheten överträffar ofta – jag skulle vilja säga oftast – dikten. John Cleese och de andra galningarna hör till det exklusiva fåtal som lyckas slå verkligheten på fingrarna.

Att hitta rätt person till rätt jobb är inte lätt. Entusiasm för uppgiften är bra men räcker inte. Jag hoppas att Håkan Juholt och partiets VU och valberedning tittar särskilt på Monty Python-sketchen om revisorn herr Ansjovis som kommer till sin yrkesvägledare för att få hjälp att hitta ett nytt jobb. Han vill ha ett arbete som får honom känna livsglädje. Herr Ansjovis vill bli lejontämjare. På frågan om vilka kvalifikationer han har, svarar han att han har en hatt – en lejontämjarhatt. Lejon har han sett på zoo, påstår han; det visar sig senare att det var myrslokar.

Ack ja! Det är inte lätt att veta vem som passar till vad här i livet. Att välja partiledare är svårt. Och vem törs ställa sig upp och säga: ”Ta mig! Jag är rätt person”. Vem vet om han eller hon får stöd och i så fall hur länge. Det går kanske knappt ett år innan otämjda lejon, inom och utom partiet, sätter tänderna i en. Det är tur att vi har Monty Python.